En vän för alltid

Jakob Lithner

Jakob Lithner

Jag växte upp i en kyrklig familj och fick höra rätt mycket om Gud. Men på något sätt missade jag vem Gud var.

Jag växte upp på landet i Skåne. Att gå i skolan var inte roligt. Under hela grundskolan var jag utanför och ofta mobbad. Min morfar var präst och min mamma var aktiv i kyrkans barnarbete. Jag gick i söndagsskolan där min mormor lärde mig att man bör läsa bibeln varje dag. Jag gjorde det som en slags god vana. Men det mesta av kyrklivet gick mig ganska mycket förbi. Det kändes ointressant och inte något som berörde mig. När jag kom till gymnasiet och tänkte på mitt liv framåt så kändes det ganska grått och oinspirerande. Utbildning, jobb, kanske familj, ... men sedan då? Var det inget mer?

En dag när jag var 17 år fick jag ett telefonsamtal. Jag stod i duschen och gick för att höra vem det var. Det var en flicka från Lund som undrade om jag ville följa med deras ungdomsgrupp på en cykelhelg. Jag hade ingen aning om vilka de var. De hade tydligen fått mitt namn av min mormor och min morfars syster som bodde i Lund. Jag ville verkligen inte åka med dem, men kände mig tafatt och kom inte på någon bra ursäkt så jag sa ja. Jag ångrade mig omedelbart, men kom inte på något bra sätt att komma undan.

Vi träffades i Lund vid ett litet torg där någon av dem bodde. Jag märkte omedelbart att det var något! De hade något som inte jag hade. Det fanns något i deras ögon, i deras trygghet och i deras relation som jag förstod var annorlunda. En stark nyfikenhet väcktes inom mig. Det jag minns mest från helgen var att de ofta satt i en ring på golvet och sjöng och bad till Gud. Det liknade inget jag varit med om tidigare. Jag märkte att de pratade med någon de kände! Jag tolkade det som att de ville vara med Gud för att de tyckte om honom!

Det var ingen som frågade mig något speciellt eller gav mig någon direkt utmaning. Men det behövdes inte, för jag visste. Jag förstod att Gud fanns. Jag förstod att han var levande och att det var den viktigaste upptäckt jag hade gjort. Alla de ord som jag läst och hört innan fick nu plötsligt liv.

När helgen var slut så skulle jag vidare i en annan riktning för att möta upp med min klass som skulle ha en vandringsvecka. Jag cyklade själv från lägret flera timmar genom vacker vårskog i Skåne. Jag hade gott om tid att tänka. Jag minns att jag såg en bild framför mig. Det var som om någon hade dragit isär en ridå så att jag plötsligt såg min framtid. Den var inte längre grå, den var full av liv och färg. Jag visste att från och med denna dagen kommer ingenting att bli det samma. Jag har en vän som alltid kommer att följa mig. En vän som känner mig och älskar mig.